Ett totalt misslyckande?

Jag ramlade av en händelse över en artikel om två-språkiga barn och vad man som förälder aldrig får glömma bort. Det var en väldigt peppande artikel, men sen klickade jag vidare under punkt nr 9 och hamnar HÄR.

Det är framförallt dessa stycken som får mej att känna mej som ett totalt misslyckande:

”Ever felt the frustration of getting a response in the “wrong” language from your child? If you are parent speaking the lesser used language, then the answer is almost certainly Yes! It is one of the hardest situations facing a parent in a multilingual family and also one of the most common reasons for giving up on raising a bilingual child.”

”Research has shown that the more easily a minority language parent switches to the majority language when talking to the child, the greater the probability that the minority language later on becomes a passive language. Passive language use means that the child will understand, but not speak the language. To keep the language active, consistency and perseverance are the words.”

Jag menar, L har ALDRIG pratat svenska med mej. Hans tal lossnade inte ordentligt förrän han började på förskolan när han var nyss fyllda tre och då var det engelska (såklart) som han började tala. För mina barn är svenskan och har alltid varit passiv med andra ord. Något som dom förstår men inte kan eller vill prata. SUCK! Det är ju lätt att ge upp för mindre… Jag har absolut blivit sämre på att hålla mej till bara svenska, allt som oftast slänger jag in engelska fraser och ord när jag pratar med barnen. Okej om det endast skedde när jag vill att C ska förstå eller om vi hänger med andra engelsktalande men det händer dagligen även när det bara är jag och barnen.

Om L inte förstår något så säger han ”say it in english”. Och då gör jag ju det förstås. Eller om jag är extremt arg, då skäller jag ibland på båda språken – för att verkligen få fram mitt budskap ha ha. En del av mej tänker ibland att det vore lättare att strunta helt i att försöka lära dom svenska. Men samtidigt, så är det ju mitt språk – det som ligger mej närmst om hjärtat och faktiskt känns naturligast att prata med barnen. Och dom föddes ju fasiken i Sverige, klart jag ska ge dom gåvan att förstå och (förhoppningsvis en dag!) tala svenska!

Och kanske viktigast av allt, jag vill att mina barn ska känna sej delaktiga och kunna kommunicera när vi är i Sverige! Slippa känna den där utanförskapen som jag vet att C upplever när han inte förstår vad som sägs. 

blogg23-1 dsc04025 blogg12-1 blogg26

4 reaktioner på ”Ett totalt misslyckande?

  1. Det är så svårt!!! Kan tänka mig att det blir ändå jobbigare när majoritetspråket är ett språk man talar hemma. Jag har fördelen/nackdelen (beroende på hur man ser det) att jag inte pratar och bara delvis förstår min mans språk som är det som talas där vi bor sen 1,5 år och som dottern lär sig på förskolan (dvs majoritetspråket). Hemma pratas vi engelska. Så jag kör på att jag inte förstår när hon pratar majoritetsspråket. Nyligen började hon säga att hon inte ville prata svenska (hon är 3 år 4 mån), men när hon märkte att hon inte kunde prata med mig då så började hon prata igen och hon översätter till sin pappa när jag säger något på svenska eller till mig när pappa säger något. mmen ibland tänker jag, vad håller vi på med, varför kör vi inte bara på engelska och låter henne gå på engelsk förskola??!! Ja det är inte lätt att vara flerspråkig förälder men man får hitta sin egen väg. Läste en artikel där det stod att man kunde uppmuntra syskon att göra minoritetsspråket till sitt gemensamma språk (lillebror är bara 1 år 3 mån så lite svårt ännu) och att försöka hitta kompisar till barnen som de kan tala minoritetsspråket (dock har de enda svensktalande vi känner här fått hålla sig endast till majoritetsspråket med sin son då han knappt heller talade vid 3-3,5). Det jag ville säga till sist var att visst kan de säga att gör si/gör så i artiklar men det är ju aldrig så lätt i praktiken. Jag ville ibland ge upp runt 2,5 när dottern var oerhört frustrerad och högljudd då jag inte förstod.. Men sen var vi en månad utan pappa i Sverige och då släppte det liksom och när vi kom hem släppte det även på majoritetsspråket. Men innan det var jag jätteorolig att jag störde hennes utveckling… Det jag vill komma till är att jag förstår hur du känner men samtidigt har du ju stöttat L till att kunna klara sig där ni bor. Nu när det släppt kanske du kan använda svenskan lite mer som pepp inför er resa?? Och förhoppningsvis hittar han svenska barn han kan använda det med i sommar för det har som jag skrev häromdagen varit jättebra för oss (mest kusiner men även andra). Kämpa på!! 😉 mvh, Carolina

    • Tack för din långa kommentar Carolina! Det känns så skönt att veta att man inte är ensam om alla dessa tankar om vad som egentligen är bäst för barnen. Ibland tvivlar man ju… Jag tror och hoppas ändå att det är värt det i slutändan! Och precis som du säger, det är toppen att öva lite extra nu inför vår Sverige-resa 🙂 Stor kram och tack igen för all pepp!

  2. Kära Em, tack för att du besökt min blogg! Jag är glad att du tyckte om min artikel om saker som föräldrar bör vet, men jag är mycket ledsen att ha fått dig att känna dig som ”ett totalt misslyckande”, för det var verkligen inte min avsikt med den andra artikeln. Du skall definitivt inte klassificera dig själv med de orden! Du är en fantastisk mamma som gör sitt bästa för att lära dina barn svenska. Ännu mera fantastisk är du då du ändå säger ”klart jag ska ge dom gåvan att förstå och (förhoppningsvis en dag!) tala svenska” fastän det är jobbigt och ibland känns hopplöst. Det finns alltid hopp, dina barn är ännu små! En vistelse i Sverige, regelbundna Skype-samtal med släkt i Sverige, någon jätteintressant aktivitet som du bestämmer kan bara göras på svenska eller något annat kan vara den utlösande faktorn för att få dem att vilja prata svenska. Och även om de växer upp och bara kan förstå svenska, har du ändå gett dem ett stort försprång om de vill lära sig svenska senare i livet. Min yngre dotter var också sen i talet, så jag hann aldrig lära henne finska före vi flyttade från Finland till England. Hon förstod litet, men talade ingen finska. Förra året gick hon på en finskakurs på universitetet och nu kan hon uttrycka sig tillräckligt för att kommunicera enkla saker med släkt i Finland.
    Stor kram till dig,
    Rita

    • Hej Rita! Tack snälla för dina peppande ord! Jag uttryckte mej nog lite starkt när jag skrev att jag kände mej som ”ett totalt misslyckande”… Att jag stundtals känner mej väldigt ensam om att prata ett minoritetsspråk hade varit en bättre beskrivning! Då svenska knappast är vanligt här i Queenstown på NZ så hör mina barn bara svenska från mej och det är således helt upp till mej att hålla den vid liv. Men tack vare din blogg så har jag fått nytt hopp och stöd! Tack, du gör ett enormt jobb med din blogg och jag är intresserad av att beställa din bok. Min stora kille börjar faktiskt säga fler och fler ord på svenska så jag kommer fortsätta på samma linje, för som du säger även om barnen inte talar flytande så är det ett enormt försprång att kunna förstå! Så tack igen 🙂 Kram Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s