Perfect weekend

Vilken underbar helg det varit so far! Vädermässigt iaf. Jag älskar när det är fint väder så vi kan vara ute och göra massa saker och det har vi verkligen gjort den här helgen. Visserligen är det kallt, svinkallt till och med men hellre kallt och soligt än blåsigt och regnigt!

Idag hade jag stämt träff med I och en annan tjej ute vid 7 Mile kl 12 men jag tog med mej L ut redan vid tio så vi hann att cykla ett varv i lugn och ro. Det känns extra viktigt nu ett tag att ge barnen kvalitetstid en och en med oss. Jag märker hur himla bra dom mår av det. Båda två.

Jag låg i sängen sent igårkväll och funderade över vad jag kan göra åt det eviga syskonbråket som pågår här hemma just nu och jag kom fram till att L säkert saknar att vara nummer ett. Plötsligt finns ju en syster som ju äldre hon blir kräver mer och mer av sina föräldrar, och L känner sej nog lite åsidosatt ibland. Och då blir han arg. Hiskeligt arg. Och jag är övertygad om att A tröttnar på att aldrig få leka i lugn och ro utan att bli avbruten och få vad hon än håller i, ryckt ur handen på henne.

Det är otroligt svårt att hålla sej lugn vissa gånger kan jag lova. Igår morse var ett sånt tillfälle, när jag efter timmar av tjafs och bråk mellan barnen helt tappade det och kastade fjärrkontrollen i bordet så den flög i 1000 bitar. Jag blev så besviken och ledsen på mej själv efteråt. Jag kommer ju ingen vart med att själv bli skitarg och skrika att barnen ska lugna ner sej och sluta kasta saker (samtidigt som jag gör samma sak själv!). Nä, ibland är det nog bättre för mamma att ta sej en time-out i nån minut. Låsa in sej i badrummet och andas. Ni som också har småbarn, gör ni det?

 Idag hade vi världens mysigaste morgon, jag och L:

Min älskade L, nöjd och glad och så himla duktig på sin cykel

Uppe vid toppen och dags att börja cykla utför!

Jag frös så om öronen att jag drog på mej luvan under hjälmen. Såg säkert lite tokigt ut men vem bryr sej mitt ute i skogen!

2 reaktioner till “Perfect weekend

  1. Åh jösses, jag är ju inte där än men minns att jag och min lillebror höll på stt slå ihjäl varandra när vi var små. Försöker tänka på om jag minns VARFÖR vi bråkade men minns bara att han var en sån j..a retsticka.
    Jag har inte syskonbråk hemma men vi har en annan kamp jag och min dotter – maten. Hon tycker det är SÅ tråkigt att äta att hon gör precis allt annat än att få i sig maten. Det kan ta timmar för henne att äta upp och jag blir till slut så frustrerad att jag både har höjt rösten, hotat med mindre smarta saker och drämt näven i bordet.. Jag skäms ihjäl jag med över sånt men jag tror det är mänskligt. Det är nån oro/grubbleri i en som kommer ut på fel sätt liksom. Syskon som inte bråkar tror jag inte bryr sig om varandra. Jag lör snart bli varse om hur jobbigt det är så jag menar inte att förminska det – bara att säga att du är fullt normal, ja mänsklig helt enkelt. Inte lösningen men iaf en liten kram till en mamma som gör sitt bästa!
    KRAM Jossan

    1. Åh det där med ätandet känner jag igen, det finns nog inget som gör en mer orolig och frustrerad än när barnen inte äter varierat eller tillräckligt. A äter bra men L kan vara rätt ointresserad av mat och har ibland ätit färdigt innan han sätter sej vid bordet. Typ på den nivån. Jag har nog testat de flesta metoder, att lägga upp grönsaker som en rolig gubbe på tallriken (men dom förblir alltid orörda), muta med efterrätt, hota med att cykling, lekdejt eller vad han nu ser fram emot ska bli inställd om han inte äter sin mat. Och så vidare…. Vi brukar ofta deala om hur många skedar/pasta bitar han minst bör äta upp. Jag börjar på ett orimligt högt nummer och sen möts vi nånstans i mitten – det brukar göra oss båda nöjda 🙂

      Jag och min bror höll också på att slå ihjäl varann när vi var små, brorsan jagade mej med stenar och saxar i högsta hugg(!) men jag hade väl gjort mitt för att förtjäna det antar jag 😉 Det slog mej idag att gud vad jobbigt det måste ha varit för mina föräldrar!! För det är det verkligen…

      Som du säger så är det ju ofta uppdämd oro/grubbel/förtvivlan som liksom pyser över ibland. Och inte på ett sånt kontrollerat sätt som en kanske önskar. Fast du har ju rätt, det visar väl bara på att man är mänsklig! Tack för din kommentar 🙂 En stor kram till dej med Jossan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s