Tänk vad barn är söta när dom sover. Som allra sötast nästan måste jag säga. I varje fall känner jag så idag då jag själv är allt annat än utvilad. Nu sover iaf lilltjejen och L sitter i sätet framför och tar det lugnt med iPaden medan jag får chans att läsa nyaste Topp Hälsa (och blogga!). Ljuvligt!
Ska bli underbart att få komma hem till mamma och bli lite ompysslad och vila från rollen som fixare, översättare, mamma, fru och jag vet inte vad. Hon som finns till för alla, och ofta sätter sej själv i sista rummet. Säkert hög igenkänningsfaktor på den?!
Än en gång har jag kommit fram till insikten att jag måste våga börja vara lite mera självisk, inte be om ursäkt för mej själv så ofta och sluta att alltid försöka vara varenda jäkla människa till lags. Det är omöjligt att göra precis alla nöjda jämt men ändå så är det precis vad jag försöker med. Med följd att jag blir både stressad, trött, arg och ledsen i slutändan. Mest på mej själv.
Visst, nån himla ångvält som bara tänker på sej själv och inte bryr sej ett dugg om vad andra tycker och tänker vill jag inte bli. Men det är ingen risk med tanke på att jag fungerar precis tvärtom.
Jag oroar mej alltid för att göra människor besvikna, ältar alldeles för ofta vad jag sagt och gjort och hur det kan ha uppfattats av andra. Fast jag pratar sällan högt om det, utan det är mest en tyst konversation som pågår i mitt huvud. Ett samtal som jag är så jäkla less på!
Så, med det sagt. Fortsättningsvis ska jag oftare göra saker som jag mår bra av (utan en massa dåligt samvete!) oroa mej mindre och bli bättre på att lyfta fram det jag är bra på – sluta förminska mej själv helt enkelt!
Em´s liv i Kiwiland 
Jag känner igen mig precis i allt du skriver om detta! Jag är medveten om det och vid 35-års ålder vet jag också att jag kan skita i vad andra tycker (skulle aldrig heller vara otrevlig för det). Alla kan tycka olika och inte hålla med mig och det är helt okej (och normalt). Ändå kan jag knappt ändra på att ständigt vara andra till lags och att göra alla andra nöjda! Grrr! Vad ska man göra? Är så innerligt trött på mig själv för det tar enorm energi varje dag. Känner stressymtom ofta och tänker: vad har jag nu gjort som någon annan kanske inte håller med om? Vilket jag är jättenöjd med – jag vill verkligen vara sann mot mig själv och sätta mina gränser. Men känslorna och hjärnan är inte överens… Hjärnan är nöjd – bra jag står upp för mig själv. Känslorna inte – oj nu kanske någon ogillar mig, det är farligt.
Vi får kämpa vidare! Kram!
Åh vad skönt att läsa! Vi får peppa varann! Det tar ju som du säger bara en massa onödig energi att alltid oroa sej över att man trampat nån på tårna eller gjort dem besvikna… En annan sak jag reflekterat över är att det ibland känns det som de flesta (???) i vår ålder är så jäkla självsäkra och vet precis vad dom vill och tycker om allt. Jag har starka åsikter om en del saker men jag aktar mej för att uttrycka mej bestämt om sånt jag inte är fullt insatt i. Samt att jag tänker att ofta räcker det att veta var man själv står och som du säger, vara sann mot sej själv utan att för den sak behöva basunera ut och propagera sin åsikt till andra. Fast troligtvis är det omvänt, att alltid känna tvånget att propagera och övertala andra att tycka likadant som en själv nog tyder på allt annat än bra självkänsla. Så kanske är vi starkare än vi tror?! 😊 Tack för din kommentar, den gjorde mej glad! Kram
Roligt med ditt svar:). Vill bara kommentera det sista du skriver, det får jag inte ihop! Jag är likadan, också en lugn och trygg person. Har inget behov alls av att hävda mig och är inte rädd för att missa något utan utgår från barnen, familjen och mig själv. (Många bekanta lever utifrån i stället – är rädda att missa något, kan inte säga nej och gör fullt med saker med andra och så blir det för mkt).
Så på ett sätt är jag en trygg och säker person. Men på ett annat får jag stressymtom typ om någon bara haft ett otrevligt tonläge… Genast börjar tankar komma om vad jag kan ha sagt/gjort för fel?!? Tröttsamt! Kram
Jag kanske uttryckte mej lite flummigt. Jag har bara funderat på det här med självkänsla och självsäkerhet på senaste tiden, hur jag kan vara tröttsamt velig och ältande i vissa sammanhang men säker och lugn som en filbunke i andra. Att stanna upp och fråga mej själv varför jag reagerar som jag gör i en del situationer är väldigt nyttigt och något jag försöker påminna mej själv att göra oftare. Hela livet är en läroprocess! Tänker ändå att det är bättre att vara snäll och omtänksam (men såklart utan extrem oro över att ha sagt/gjort nåt fel) än att aldrig fundera över hur man uppfattas. Kram
Jag håller med här också! På ett sätt är jag inte alls rädd om vad folk tycker om mig etc men samtidigt så kan jag fortfarande älta saker jag sagt/gjort flera år sen och ha dåligt samvete över och undra hur de känner om det etc… Sjukt störande att vara sån. Min man kan däremot inte bry sig mindre om någon missuppfattar etc, eller snarare han slösar ingen energi på att oroa sig utan har någon nåt att säga så säger dom det verkar han tycka… Är sååå avis att man skulle kunna slippa bry sig så!!!!
Ellet hur! Vi måste lära oss lite av våra män 😄 😁 Kram