Vilken resa

Herregud säger jag bara. Innan vi äntligen kom på vårt plan från Arlanda hann jag bli gråtfärdig både en och tre gånger av olika orsaker. Vi fick parkeringsböter på 700 spänn, packningen jag hade med mej och skulle skicka med cargo var för ”otympligt” (3 cyklar) och skulle först gå på 7000 kronor. Jag var tvungen att lämna över till pappa som fick uppdraget att montera bort pedaler, annars hade vi förmodligen inte hunnit med planet. I slutändan gick kalaset på 5500, hutlöst dyrt men ändå bättre än 7000 kr.

Efter all den stressen och ett sorgligt farväl till pappa vid säkerhetskontrollen var jag helt slut. Knappt nån frukost och ingen lunch hade vi fått i oss heller. Och då var vi ändå ute i riktigt god tid.

Jag och barnen hastar igenom säkerhetskontrollen, köper med oss mellanmål/lunch från en kiosk, går igenom passkontrollen och fortsätter sen till vår Gate som ligger allra allra längst bort på flygplatsen. 

När jag visat våra boardingpass och gått in på gaten för att leta efter nånstans att sjunka ner och äntligen få något i magen blir jag helt iskall. En väska fattas! Väskan med allt vi ska ha under mellanlandningen i Bangkok. Alla andra väskor var incheckade hela vägen till NZ. Jag får panik och tänker att det bara är att springa tillbaka. Men var?!

Jag har ingen aning om var jag förlorat väskan bara att det är nånstans efter säkerhetskontrollen och gaten. Vilket innefattar två våningar, hissar, passkontroll och ett hav av människor och affärer. 

Personalen försöker hjälpa mej så gott som det går men jag märker snart att vi inte kommer nån vart. Det finns inget nummer till hittegods eller dylikt och dom saknar interntelefon mellan butikerna. Ska jag få tillbaka väskan så  måste jag hitta den själv tänker jag.

Klockan var kvart i två och vårt plan skulle boardas en kvart senare. Kom jag tillbaka senare än 14.15 skulle vi inte komma med. Det var bara att ta ungarna och springa. Inte fick jag lämna kvar övrigt handbagage heller pga säkerhetsrisken så ner med A i den lilla korgen på baggaevagnen, vår lunch och två väskor balanserades framför och L springandes brevid. Jag tackar L för att han var så med på noterna och faktiskt sprang det fortaste han kunde, kanske hjälpte det att jag sa att våra badkläder låg i den förlorade väskan och utan dem kan vi inte bada i hotellpoolen!

Med gråten i halsen och svetten rinnandes sprang vi sedan igenom på alla ställen vi varit. Vi höll först på att fastna i passkontrollen när vi sprang igenom från fel håll men tack vare en vänlig kille fick vi fortsätta. Väskan syntes inte till nånstans och när vi kommer till säkerhetskontrollen hade jag inte mycket hopp kvar. Jag springer fram och frågar en kille som går iväg och frågar sina kolleger, varpå dom svarar att dom inte hittat nån väska. ”För den var röd va?” säger säkerhetskontrollisten. När jag berättar att den är grå skiner han upp och säger ”jaha men då kanske det finns något här”. Sen går han iväg till ett rum och kommer tillbaka med väskan. Vår väska!! Jag var på väg att slänga mej runt halsen på honom och ge honom en kram men jag hejdade mej ha ha. Tänkte att han kanske inte var så pigg på en svettig kram men han såg iaf glad ut när jag sa att jag hade lust att ge honom en kram!

Sen skyndade vi oss tillbaka hela vägen till vår Gate. Trötta, genomsvettiga (iaf jag och L) och ännu hungrigare sjönk vi ner i en hög på golvet och slängde i oss vår matsäck. Det såg nog ut som vi inte ätit på flera dagar och lite så kändes det också. 

Flygningen gick iaf toppen. Jag är så himla stolt över mina ungar, dom är verkligen små flygveteraner och var så himla duktiga på alla sätt och vis! Två måltider, en väldigt massa filmer och några sovstunder senare var vi framme, 10 timmar senare. Innan vi somnade nyduschade på hotellrummet såg det ut så här:
  
 

5 reaktioner till “Vilken resa

  1. Du är en super-mamma! Så impad av hur du klarar av alla kämpiga situationer ni hamnar i. Nu kan det bara bli bättre! Och vilka ungar du/ni har! ❤️ Hör av dig ni är hemma igen och allt har lugnat ner sig. Stor kram vännen

  2. Hej älsklingar, o vilken resa! Men med vilja o envishet o viss tur fick ni till det….O ser ut att ha det gott i värmen… Men vad glad jag blev att se att pyjamasarna blev så bra o fina på både Lewis o Alicia…Hoppas dom kommer att trivas med dom… Fortsatt lycka till nu o som du sa , flyt med gör vad ni känner för…Ni är ett riktigt Team, o så duktiga. Så hörs vi snart. Krama raringarna från mormor o stor kram till älskade dotter.. Mamma!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s