On the Road

Jag hade sammandragningar så gott som hela vägen ner till Invercargill, jag vet inte om det berodde på morgonens stress eller kanske lite pga nervositet också. Idag insåg jag på riktigt hur nära det är tills vi har vår lille kille här! Enligt min app är det 22 dagar kvar men jag tror inte att det blir så länge. Själv gissar jag på kring 14 dagar… Det är så det känns. Men jag kan såklart ha fel.

Tillbaka till läkarbesöket. Vi körde alltså två timmar för ett mindre än 10 minuters möte med en förlossningsläkare. Men det kändes ändå bra att få se sjukhuset och ha koll på vilken ingång som gäller om det är där jag hamnar.

Eftersom jag räknas som att jag vill ha en VBAC (vaginal birth after c-section), trots att jag har haft en VB utan komplikationer sen mitt kejsarsnitt så rekommenderar dom att jag föder på ett sjukhus som har operationssal. Just för att det finns en (minimal) risk för ett ”uterine rupture”, med andra ord uttryckt att mitt kejsarsnittärr spricker under värkarbetet.

Hursomhelst, läkaren betonade att risken är minimal men att hon ändå ”var tvungen” att rekommendera Invercargill. Men hon sa också att jag lät som jag var påläst och hade funderat mycket över mitt beslut. Att jag föredrar att åka in till sjukhuset i Frankton för min första koll och sen se om jag har tid att ta mej till Invercargill. Och att jag hellre stannar i Frankton än att riskera att föda i bilen halvvägs till Invercargill. Detta förstod läkaren helt och fullt och det märktes att hon inte heller tyckte att det var nån bra idé att påbörja körningen när värkarna satt igång ordentligt. Just eftersom det gick snabbt med A.

Mitt andra alternativ är att åka ner till Invercargill när det börjar närma sej due date och ja, stanna där (ta in på motell eller bo på farmen för den delen) och vänta ut att förlossningen ska starta. SÅ otroligt opraktiskt och ja nästan omöjligt när vi har två barn, varav ett i skolan samt faktumet att vi inte har någon nära familj varken här i QT eller nere i Invercargill som kan ta hand om barnen när jag väl ska åka in och föda. Jag vill ju såklart ha C med mej.

C har föreslagit att hans mamma ska flyga ner och bo på farmen tills det är dags och därmed finnas nära till hands men även det skulle kännas så otroligt stressande för mej. Att veta att jag har någon som går och väntar varje dag på att förlossningen ska sätta igång. Nej tack, det räcker så bra med min egna otålighet. Då litar jag hellre på mina närmsta vänner här i Queenstown. Jag har tre personer som är ”on call” som jag litar på kommer direkt och kan greja att ta hand om barnen samt lämning/hämtning i skolan osv. Dessa tre vänner känner dessutom varandra så emellan dem borde det mesta gå att lösa!

Sjukhuset då, jag jag kan väl inte säga att jag fick nån ”feeling” direkt. Det var gammalt och ganska så ruffigt. Inte alls så fräscht och fint som (Danderyd) i Sverige! Dock blev jag sjukt nervös. Det kändes som sagt plötsligt så himla verkligt! Just nu önskar jag mest att allt var över. Att jag satt här med min lilla bebis i famnen och att allt gått bra. Känner för att trycka på ”fast forward” eller ännu bättre; ”skip” och sen vara framme vid målet.

Men riktigt så lätt är det ju inte…. Nu ska jag krypa i säng. Det har varit en lång dag!

 

 

Några bilder från en ”view point” längs vägen från Queenstown- Invercargill. Vackert så det förslår eller hur? Men utsikten är knappast något jag kommer att bry mej om när jag har kraftiga värkar. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s