Ju fler ungar desto mer… väluppfostrade?

Ja ibland tror jag att det är lite så. Mina barn förstår att dom inte kan springa iväg hursomhelst och låta bli att lyssna, det funkar helt enkelt inte och särskilt inte nu när vi har en liten bebis i familjen och jag ofta är själv med alla tre. 

Idag fick jag beröm av en annan mamma i simhallen att mina barn lyssnade så bra och gjorde precis det jag bad om. Hennes enda son ville inte lyssna alls och gjorde precis som han ville. Sket rent ut sagt i vad mamman sa. 

Jag skulle bli tokig om mina barn hade det i system. Visst händer ibland att jag undrar om L har fått lim i öronen för att han inte verkar höra vad jag säger. Men att gång på gång springa ifrån mej när vi är ute på stora parkeringsplatser med mycket trafik eller att rymma från omklädningsrummet i simhallen eller hoppa ned i poolen fastän lektionen inte börjat det skulle varken A eller L göra. 

Just för att jag har lärt dom det. Kan dom inte uppföra sej så kan jag inte ta med dom ut och göra roliga grejer. Ge och ta! Ibland behöver dom påminnas om att det inte är tomma ord men det krävs inte särskilt ofta. 

Det gör mej både ledsen, arg och frustrerad när jag ser barn som har noll respekt för sina föräldrar och andra vuxna. Jag tycker mej se en tendens idag att föräldrar blir allt mer rädda att säga till på skarpen till sina barn vilket leder till en massa problem, särskilt i skolan men även under play dates och aktiviteter efter skolan. 

Vad är era tankar om detta? Tycker ni jag har rätt eller fel?

8 reaktioner på ”Ju fler ungar desto mer… väluppfostrade?

  1. Tycker du har så rätt och jag hoppas så jag kan uppfostra min Oliver till detta, och förhoppningsvis framtida barn. Det är det enda läskiga att veta hur man ska göra. Men tydliga gränser och inga tomma ord tänker jag. Några tips? Min O är ett år snart och det är verkligen nu han har visat sin envisa sida och vad han vill så att säga 😉 Grymt bra jobbat med tre barn, jag är så imponerad! Vill också lyckas med det. Kramar från Karin i UK

    • Hej Karin! Att ge en förälder rådet ”var konsekvent i alla lägen” är så gott som omöjligt så det tänker jag inte göra. Jag skulle säga ”välj dina strider” som ett av mina bästa råd. Välj ut ett par få saker som du håller stenhårt på, de viktigaste handlar såklart oftast om säkerhet; hålla handen när ni går över gatan/titta efter bilar,
      inte springa i badhuset etc men sen några mindre farliga grejer men som du ändå tycker är viktigt; säga förlåt när man gjort fel och inte svära åt sina småsyskon/föräldrar tex. När det kommer till mat och dryck har jag egentligen bara en sak förutom droger och alkohol då, som jag absolut inte vill L eller A ska dricka och det är Coka Cola. Haha. Det är mina principer som jag håller hårt på. Resten får man ibland ta med en nypa salt och inse att det inte är värt att bråka om även om det verkar dumt. Som att 6-åringen vägrar mössa eller att 4-åringen prompt ska ha 3 gosedjur med sej i bilen. Kom ihåg att det mesta är övergående faser barnen går igenom! Kramar

  2. Jag har bara ett barn och hon är 5 år och hon lyssnar ”alltid” på mig. Klart hon också bråkar och trotsar osv, men hon skulle aldrig bete sig illa, springa iväg, störa andra osv. Självklart har det krävts att vi sagt ifrån på skarpen ett antal gånger men mest har det fungerat att vi pratat och förklarat VARFÖR hon måste sköta sig… för att annars kan man inte åka iväg och göra roliga saker som du gav som exempel.

    Jag har sett många däremot som har flera barn där barnen är helt vilda för att föräldrarna lämnar dom liksom att klara sig själva eftersom dom roar varandra. Så det hänger nog mer ihop med hur man är som förälder än mängden barn ☺️😎

    • Helt sant, mest beror det nog på hur man är som förälder. Kanske är det lite mera slappt här också. Ibland får jag den känslan, att vi svenskar har mer regler och rutiner för hur vi gör saker. Här tar dom allt som det kommer, på gott och ont skall sägas!

  3. Det är många variabler som påverkar huruvida barnet ”lyssnar” på föräldern eller inte. Jo förälderns sätt är en del men inte hela bilden. Tycker man ska vara försiktig att döma generellt. Väluppfostrade barn kan ju vara för rädda för att göra något dumt (för då kanske de får skäll) så ytan säger inte allt… så du har varken rätt eller fel men världen är inte så svart eller vit 🙂

    • Du har så rätt. Jag är generellt väldigt försiktig med att ha åsikter om andras ”parenting” då det kan vara otroligt mycket som pågår bakom stängda dörrar som man inte har en aning om. Samt ev diagnoser som inte syns på ytan. Jag gjorde bara en iakttagelse att mina vänner som har ett barn generellt låter dom göra lite som dom vill och att jag inte gärna gör likadant då jag har tre att hålla koll på. Det skulle kunna bli rent ut sagt livsfarligt! 😬😊 Tack för din kommentar! 💜

  4. Suck! Inte till ditt inlägg men till barn som inte lyssnar. Inklusive mina egna! Känner mig så oerhört maktlös ibland. De brukar inte göra helgalna saker, har koll på kläder och skor när de inte här hemma och kan tacka för mat, hälsa på vuxna etc men just MIG lyssnar de verkligen inte alltid på. Värst är det nog när den snart 9-åriga sonen alltid hugger emot när jag försöker förmana honom. Jag kan vara hur lugn och tydlig som helst och säga något allmänt, som att han ska tänka på att inte skrika till sin lillebror eller att det är viktigt att alla hjälper till hemma, eller att jag inte förstår varför han verkar arg och sur när han precis fått leka 3 timmar med en kompis – och då får jag svar som är inte är trevliga. Typ ”du är ju alltid arg på mig”, ”men lillebror för göra vad han vill, ni skäller bara på mig”, ”jag vet att det är mycket roligare i familj x och y i alla fall”. Då blir jag typ galen… Vad gör man??!

    • Åh det är verkligen inte lätt! Jag har lite samma problem här hemma, min sexåring är ofta sur och tvär – särskilt efter skolan. Eller om han spelat iPad för länge. Han får ett jäkla humör då, ännu en anledning till att paddorna inte borde användas alls. Men jag är för bekväm för att helt förbjuda dom… Men tillbaka till sexåringen, han säger också att jag alltid blir arg på honom. Och han kan ibland få riktiga raseriutbrott när han skriker ”i hate you”. Något jag verkligen inte tycker är okej att säga (till någon). Jag har insett att det är bäst att lämna honom ifred när han är som argast och hålla mej lugn själv, annars eskalerar det bara. Ibland är det dock lättare sagt än gjort, om man precis som du säger gjort något mysigt/roligt/omtänksamt för dem. Då känns det lite som att ”jaha var det här tacken” och det är lätt att bli lika arg själv. Ibland krävs det dock en tillsägning på skarpen om barnen fortsätter att tjafsa emot och vara otrevliga. Något i stil med, ”nu får det räcka. Ska du prata sådär så får du gå in på ditt rum för jag vill faktiskt inte höra.” Och lite senare en stor KRAM! Ofta är det vad dom behöver allra mest 💙

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s