Cardrona Race

 

Idag körde jag och barnen över till Cardrona där C cyklade downhill med en kompis. Dagen blev väl inte direkt som vi räknat med men ganska bra ändå i slutändan. C åkte som sagt över med en kompis tidigt imorse för att cykla practice runs med S inför Nationals som går av stapeln imorgon. Bara det att C inte ska tävla imorgon. Han jobbar nämligen. Så jag tyckte att hela grejen var sjuk onödig. Något jag lät honom veta…

Han lyckades på nåt sätt övertala mej ändå att komma över så L kunde cykla några runs med C samt att det fanns andra roliga aktiviteter för barnen och att vi kunde käka lunch och sen åka hem tillsammans. Sagt och gjort, jag packade barnens cyklar och deras utrustning och så åkte vi hemifrån kring elvasnåret. Vi var i Cardrona vid lunch men sen gick inget enligt planerna. Det visade sej att själva racebanan inte var en del av resten av downhillområdet och killarna och tjejerna som skulle tävla blev hämtade och avsläppta med minibussar. Något som kostat C 100 dollar för en dag. Ville C sen cykla i liftområdet med L så var han tvungen att köpa ytterligare ett pass till sej själv plus ett åt L. Det skulle alltså bli sammanlagt närmre 250 dollar för bara några timmars cykling. Knappast värt det!

Sen började det dessutom regna och började blåsa kallt. Mini-cykelbanan som jag berättat om för båda barnen var borttagen pga tävlingarna – prata om två besvikna barn som stod där i full cykelutrustning medan det regnade allt mer. Jag var ganska rådvill där ett tag. Kände mest ”vilken jäkla bortkastad dag!” och hade inte mina barn sett så otroligt uppgivna ut så hade jag hoppat in i bilen och kört hem. Men nu kunde jag bara inte göra det. Så jag jagade iväg C att ta reda på om ”tubingen” fortfarande var öppen. En lång rutschkana som man åker nedför, sittandes i en gummiring. Det var den. Så C fixade biljetter och sen sprang han uppochner med barnen i en timme i (dugg-)regnet. Medan jag satt i bilen. Sånt man får göra när man är 36 veckor gravid.

På vägen hem stannade vi och åt en tidig middag och drack varm choklad på Cardrona Pub. Så slutet gott ändå…

 

Me Time

Igår stack jag ut på en runda med cykeln strax innan barnen skulle sova. C hade nyss kommit hem från flera dagar på farmen så jag tog cykeln och drog i nästan samma ögonblick som han klev genom dörren. Det gäller att passa på! Det finns nog ingenting som får mej att känna sån lycka som berg, endorfiner, ett pumpande hjärta och underbar natur. Cyklingen ger mej allt på samma gång!

Magen börjar kännas lite i vägen i uppförsbackar men har jag sadeln på högsta läget och tänker på att sitta så upprätt som möjligt funkar det fint. Jag är så himla glad och tacksam över att jag känner mej så här rörlig och stark när jag närmar mej 30 veckor som gravid. Jag hoppas den känslan får stanna ett tag till 🙂

Jag tänkte på idag att jag har aldrig upplevt att någon av mina tidigare graviditeter gått så här snabbt. Tiden bara rusar! Jag önskar att jag slipper gå över tiden den här gången… Något jag gjorde med A och blev så besviken över då jag fått för mej att hon skulle komma tidigt. Det var rent önsketänkande visade det sej. Så därför tänker jag inte förvänta mej något tredje gången gillt. Om jag ställer in mej på 42 veckor borde jag väl iaf bli positivt överraskad!?

 

 

Quality Time with my boy

Jag och L hade världens bästa kvällstur på cyklarna ute vid 7Mile idag. Jag hade ett leende klistrat uppe vid örsnibbarna hela cykelturen! Av flera anledningar, att äntligen få lite egentid med L var underbart och som jag saknat att cykla tillsammans med honom. Det vi brukade göra flera gånger i veckan tidigare och nu inte gjort på månader. Jag vågar påstå att det var ömsesidigt, jag vet att L har saknat mej och våra stunder tillsammans precis lika mycket.

Förutom det så var det en enorm lyckokänsla att få vara ute i skogen igen på snirkliga stigar och smidigt ta sej fram över stenar, leriga spår och rötter. Jag kände mej som mej själv! För en stund glömde jag helt av känslan av att vara trött, klumpig och större än vanligt. Sen kunde jag åka hem och njuta av den växande gravidmagen. För missförstå mej rätt, självklart är jag SÅ lycklig över att vara gravid, få uppleva detta igen och vi längtar så efter det lilla knytet i magen men jag kan också sakna stunder där jag bara är ”vanliga Emma”. Att vara gravid är stundtals väldigt ensamt. Ingen förstår exakt hur man mår eller känner, jag kan sakna stunder med vänner när vi går ut eller sticker iväg och cyklar tillsammans, eller att ta ut mej riktigt ordentligt och känna att min kropp orkar och är stark.

Nu ligger ju träningen av förståeliga skäl på en helt annan nivå. Min kropp visar tydligt vad som är okej och inte. Jag skulle aldrig utsätta den för krävande löppass, bikram yoga, extremt tunga styrkelyft i gymmet eller nån annan slags maxande. Är du gravid så är det helt befängt att pressa sin kropp på det sättet tycker jag. Både din och barnets hälsa ställs ju på spel. Så onödigt enligt mej. Det är ändå bara 9 månader…. Även om dom ibland kan kännas väääldigt långa!

 

 

Jag och L ute vid 7 Mile:

 

 

It´s here!

Min nya baby! På två hjul kanske jag ska lägga till för att ni inte ska blir rädda 😉 Jag har inte kunnat hålla mej från två provturer trots att jag fortfarande håller på att återhämta mej från hostan. Men jag blir bättre och bättre varje dag och ärligt talat har nog cykeln hjälpt till lite. Jag har något att verkligen se fram emot när jag känner mej 100 igen!

Det har verkligen känts underbart att vara tillbaka i sadeln men jag får påminna mej själv gång på gång att jag är gravid. Inte pressa på uppför för mycket och kanske allra helst använda bromsarna utför på ett sätt jag annars inte skulle ha gjort. Det är svårt då jag älskar när det går FORT!

Cykeln är iaf som en dröm även om den är röd haha. C tyckte jag skulle ha satsat på en annan modell som är mer åt downhill-hållet men jag är supernöjd med mitt val. Och förresten var den andra modellen slutsåld så att valet föll på den här var givet! Vi kommer ha så mycket roligt ihop jag och min baby 🙂

 

 

 

 

Our weekend

Har bestått av bikes bikes bikes! Igår var vi i Cromwell med barnen och det såg ut så här:

 

 

L fick testa ett par varv på den stora crossbanan med C, han klarade det förvånansvärt bra med sin lilla hoj men här strax efter sista bilden körde han omkull i den djupa sanden. Fördelen med sand är ju att dom landar mjukt!

Efter ett par timmars crossåkning körde vi in till Cromwell Bike Park där barnen fick testa deras BMX-bana. Vi har ingen bike park av samma skala i Queenstown (förutom Skylines downhill då), det var allt som allt fyra banor. Ett pump track, en bmx bana, en jump line samt en asfalterad bana för de allra minsta. Hur grymt som helst! Önskar verkligen att dom byggde något liknande i Queenstown som faktiskt är mycket större än Cromwell. Även om dom små orterna såklart ska få ha sina guldkorn dom med 😉

Appropå bikes så borde min nya cykel anlända i veckan – iiiiih!! Jag är lika förväntansfull som ett litet barn inför julafton!

Men nu ska den här mamman gå och lägga sej och förhoppningsvis få sova som ett litet barn. Fast stopp ett tag, vem kom egentligen på det ordspråket? Att sova som ett litet barn. Det betyder väl oftast att knappt sova alls 😉

Hursomhelst, till alla läsare i Sverige/Europa önskar jag en skön söndag medan jag säger god natt från Nya Zeeland!

Bye bye bike

Min älskade YT är såld! Jag saknar den redan. Älskade den här cykeln… Men jag vet ju att jag inte kommer kunna ha möjlighet att cykla downhill ordentligt på ännu ett år och jag har länge drömt om en modell som jag kan trampa uppför såväl som utför på.

Det blir nog en YT igen även fast jag inte är lika förtjust i färgerna som jag var med denna pärla:

 

img_3685

img_3686

img_3692

Så här ser enduro-cykeln ut som jag vill beställa:

Capra-Al-2016-first-look-2016.jpg

Capra_AL_gelb_Seite_Frei_web564b386d848b6_720x600.png

 

Lite som en geting eller hur?!

Men jag tänker inte hänga upp mej på färgerna. Det kunde varit värre, den kunde ha varit röd haha. Av nån anledning är det den enda färg jag verkligen inte gillar. Tycker det kan vara jättesnyggt på andra, och andras bilar/cyklar etc men jag är helt enkelt ingen ”röd person”.

My favourite spot

Jag har haft turen att ta mej upp hit två dagar i rad nu, mitt älskade favoritställe att hajka. Den branta tuffa biten upp är liksom alltid så värt det när jag kommer upp till toppen och kan insupa den här utsikten:

 

 

C har varit nere på farmen en hel del i veckan och nu i helgen är han där lördagkväll- måndag kväll. På sina lediga dagar cyklar han gärna downhill medan jag försöker få in ett yogapass eller en hajk där jag kan!

Vi har faktiskt varit VÄLDIGT duktiga på att ge och ta, och fördela tiden bra i veckan som varit, jag hoppas att det kan hålla i sej även när skolan och alla ”after school activities” kör igång i nästa vecka. Vardagen blir så mycket trevligare då!

Day Out

Jag vaknade som sagt och kände mej oförskämt pigg så efter att jag kört in Amanda till hennes bil vi lämnade i stan igår, så hängde jag på C och barnen till Cromwell för att köra motocross. Jag tänkte först att jag inte skulle köra särskilt mycket men självklart kunde jag inte hålla mej när vi kom fram. Och i vanlig ordning var det grymt kul!

Jag älskar att vara morsan som ingen tror kan köra hoj, och sen hoppa upp på C:s 450 och köra iväg och förvåna alla med min snabbhet runt banan hehe. Folk tror mej aldrig när jag berättar om mina intressen, motocross och downhill cykling. ”För jag ser inte ut som en sån tjej”. En kepa på sne, osminkad och Mons Royale från topp till tå ska man ha om man är inbiten ”rider”. Men varför kan man inte få gå i klackar, vara sminkad och äga en handväska samtidigt som man älskar cykling/motocross? Det är det få människor som verkar få ihop, åtminstone här på NZ. Kanske blir det samma för A en dag?

Jag hoppas nästan det. Att hon precis som jag väljer det bästa från båda världar! Livet blir mer varierat och spännande då.

 

 

Kolla in den här sötnosen, Sierra 7 månader. Ge mej en bebis nu känner jag spontant så fort jag ser henne! L och A håller med. A frågade om vi inte kunde ta hem Sierra men lämna kvar hennes föräldrar, så bebisen blev vår haha


Family Sunday

Idag har vi haft en riktigt mysig familjedag! Hängt tillsammans nästan hela dagen vilket är väldigt ovanligt för att vara oss. Vi tog med barnen upp till Skyline imorse och åkte luge tillsammans. Vi står nog ut en del från mängden, jag och min familj… Medan andra mer ansvarstagande normala föräldrar kör sakta och försiktigt ner så kommer jag och C rejsandes i full fart med ett varsitt barn, vi ligger ner i kurvorna och försöker tränga oss före varann där vi kan. Såklart påhejade av ungarna som båda vill komma först haha. (Men vi är ju givetvis måna om våra barns säkerhet, så fort att det skulle vara farligt kör vi inte – kanske bäst att poängtera).

Efter luging så åkte vi och åt lunch på Mitre 10 där barnen älskar att leka. Sen var det dags att dela på oss för en stund. Jag och L åkte upp till Skyline igen, men denna gång i våra cykelkläder. Vi mötte upp A och hennes son N som är kring samma ålder som L och så cyklade vi ett par ”runs” tillsammans. L var verkligen på G idag så han vill tom göra en tredje run efter att A och N åkt hem. Det fick han, fast först tog vi en smoothie paus uppe vid toppen. Det gäller att fylla på med energi också!

När vi satt däruppe på toppen av Skyline och blickade ut över Queenstown kände jag mej så otroligt tacksam över att få bo här. Att få ge barnen möjligheten att växa upp på en sådan fantastisk plats som Queenstown är. Det gör mej lycklig. Och kanske extra mycket just nu när jag precis bokat mammas biljett hit i November, och jag vet att jag ska hem till Sverige på besök i September. Med det i åtanke kan jag verkligen känna ren och skär lycka över att bo här!

 

 


  
   img_0077

img_0076

img_0081

Basecamp Wanaka

Jag tog med barnen till Wanaka idag och så besökte vi klätterstället Base Camp som vi pratat om i flera månader. Jag som ju själv är en klätterfantast blev SÅ sugen att klättra! Måste försöka ragga upp nån kompis som gillar att klättra så vi kan åka till Event Centre i Queenstown där dom har en klättervägg. Jag har klättrat utomhus också men ärligt talat tycker jag det är lite läskigt… Man kan ju dö! Då känns inomhusklättring säkrare. Eller iaf så tycker kontrollfreaket inom mej det.

Hursomhelst, nu var det ju inte mej vi skulle prata om. Mina barn hade jättekul idag! Och allra helst L som vågade sej hela vägen upp till toppen på en vägg. Han var så stolt att han fått trycka på knappen som sitter högst upp 🙂

A testade att klättra hon också men var inte riktig lika exalterad som L. Men ett par väggar testade hon. Och en stege! Roligast var att släppa taget och gunga i säkerhetslinan, men hon var VÄLDIGT noga med att fråga först om det var okej. Klok tjej det där. Jag borde med andra ord inte oroa mej för att hon ska göra samma sak på klätterställningen i nästa lekpark vi besöker!

Vi avslutade med lunch på Cardrona Pub på vägen hem. Det har varit en bra lördag som började med tidig poweryoga och avslutades med att jag fick cykla downhill uppe i Skyline. Och min axel som krånglat på sistone gjorde sej inte påmind alltför mycket – tack för det! Jag har slutat lyfta A in och ut ur bilen, nu får hon klättra själv och så har jag köpt en pall till badrummet så hon kan tvätta händerna själv istället för att jag lyfter henne varje gång. Små förändringar som gör himla mycket! Tänk på det ni också alla småbarnsmammor därute. Vi lyfter och kånkar ju på både barn och grejer dagarna i ända, men gör inte fler tunga lyft än du behöver! Din kropp kommer att tacka dej 🙂

 

 

 
  

  
img_0052