Frosty Mornings

Nu vaknar vi till frost så gott som varje morgon. Vintern är här! Ett annat säkert tecken på det är att skidbackarna uppe vid Remarkable Monuntains öppnar imorgon. Galet! Jag fattar inte var tiden försvinner. Det senaste året har gått så makalöst fort. 

Det känns som att det bara var några månader sen det var vinter och jag var gravid med lille O i magen. Åkte skidor fram till vecka 12 med honom, sen bar det ju av till Italien och min bästa väns bröllop. Efter det blev det inget mer skidåkande. 

Men nu är det alltså dags snart igen! Som jag längtar. Dock är det tveksamt om vi beger oss upp redan imorgon. För det första är jag ju inte frisk. Samt att jag tror att det kommer vara alldeles för mycket folk. Och för lite (riktig) snö. 

Bilder från i morse när jag, O och L promenerade ned till klubbhuset och mötte upp C och A för en fika. L fick vara hemma från skolan en dag till men A åkte till SITE som vanligt. 







1 week postpartum

Dom här bilderna tog jag i söndags, exakt en vecka efter förlossningen:

 

img_2527

img_2531

 

 

Nu börjar mitt jobb med att sakta bygga upp styrkan i min kropp igen. Det här är ju lite av mitt ”omvända problem”, att jag så snabbt tappar i vikt när jag ammar och blir alldeles för tanig om jag inte passar mej. Måste hela tiden tänka på att jag ska ”äta, äta, äta” och utmaningen är att få i mej tillräckligt kalorier utan att fylla på med skräpmat. Något jag inte är vidare duktig på. Det slinker ner choklad, glass och sötsaker varje dag – amningen och den förlorade sömnen gör att jag är mer sötsugen än nånsin.

Samtidigt så tänker jag att det får vara så nu ett tag. Så länge jag äter ordentligt med mat så gör ett par fikor om dagen inte så mycket – tvärtom 😉

Något jag längtar efter är att komma igång lite lugnt med yogan, att få sträcka ut och stretcha min stela kropp – framförallt axlar och rygg tar ju snabbt stryk efter timmar i konstiga amningspositioner. Jag försöker även att växla arm med vilken jag bär O men det är svårt, föredrar ju att ha högerhanden fri och automatiskt så skjuter jag ut vänsterhöften något som jag av erfarenhet bara blir värre ju tyngre bebis blir. Inte bra för den stackars ryggen!

Har funderat på att skaffa bärsjal, vad tycker ni andra mammor – är det bättre än bärsele? Är dom krångliga att knyta? Känns det inte som att bebis kan ramla ut? Eller knappt få luft? Dela gärna med er av era erfarenheter! En annan grej, hur många swaddlar sina bebisar när dom ska sova? Det är väldigt populärt här men jag känner att det inte är ultimat eftersom O ofta har ont i magen på kvällarna och att då linda in honom så han inte kan sparka med benen känns…. lite grymt?!

Vagnpremiär och ett stort TACK

Hade egentligen tänkt vänta med en promenad tills imorgon men när barnen kom hem från förskola och skola och L sa att han skulle ta cykeln ner till lekparken tänkte jag varför inte. En lugn promenad med O i vagnen medan han ändå sover kändes helt okej. 

A och L var i sitt esse medan O sussade sött hela promenaden och tiden vi var i parken. På hemvägen beställde jag takeaways som C åkte och hämtade. Det blev en perfekt avslutning på vår första dag hemma! 

Jag vill passa på att säga ett stort TACK till alla gratulationer och fina hälsningar vi fått här i bloggen, på min Insta ”emsliv” samt Facebook. Varenda en har värmt i hjärtat! 

Kniiip hela helgen

Jag befinner mej i ett sånt konstigt tillstånd just nu. Som i ett vakuum litegrann. Att veta att det är så nära men ändå inte ha en aning om när förlossningen kan tänkas starta.

Idag är det 1:a April här. En dag då jag inte vill att bebis föds. Av ett par olika anledningar. Dels för att det är Aprils Fools Day men även för att det är C:s mammas födelsedag. Samma sak imorgon, det är ju A:s dag. Jag vill att vår bebis ska få en egen dag i vår familj, det känns viktigt på nåt sätt. Men samtidigt är det ju bortom all min kontroll. 

MEN får jag alltså välja så kniper jag hela helgen ut och så kommer bebis på måndag. Eller eventuellt tisdag. Min Midwife flyger upp till Christchurch på måndag morgon men är tillbaka samma eftermiddag/kväll. Inte bara en grej som ska tajmas!

På måndag förmiddag har jag bokat in ”acupuncture to induce labour” för att förhoppningsvis kicka i gång förlossningen om inget hänt vid det laget. Jag har ingen bra erfarenhet av akupunktur men känner att jag är redo att testa det mesta vid det här laget. 

Jag fick en ”Pregnancy massage” i presentkort av mina vänner vid babyshowern, något jag utnyttjade igår. Fick ligga på en brits med hål för magen för första gången, det var riktigt skönt! Det var även en tillfällig lindring för min stackars korsrygg som värker konstant nu. Allra värst är nätterna och när jag vaknar på morgonen. Men jag försöker tänka att det är ett positivt tecken!

Med A hade jag samma molande värk i nedre delen av ryggen i 10 dagar, sen kom hon! Och nu har jag snart gått en vecka med likadana känningar… 

Due Date today

 

Och jag känner mej så här…

 

 

Det har varit full rulle här hela dagen och nu har jag äntligen landat i soffan – här skulle jag helst stanna resten av eftermiddagen och kvällen men jag och A ska gå ner och möta L vid bussen nu.

Jag tycker jag märkt en del nya symptom idag eller så är det bara ren inbillning? Jag känner iaf ett ökat tryck nedåt samt mot svanskotan och ländryggen. Jag tänker att det är bebis som vill ut! Hoppas hoppas.

Nä, nu måste vi snabba oss ner mot bussen!

 

Om att gråta en skvätt och ta nya tag

Idag har jag haft nära till gråt till och från hela dan känns det som. Men gång på gång har jag lyckats vända på det och fokusera på positiva saker. Fast gråten sitter liksom där i halsen ändå. Jag skulle nog behöva gå ut i skogen eller upp i bergen och riktigt storböla, för att släppa ut all frustration, otålighet och uppgivenhet ordentligt. Antingen det eller så behöver jag bara sova!

Gick på en kort promenad idag efter att jag varit med A och C i simhallen. Jag tog med A till hennes simlektion och sen badade C och A efteråt och då passade jag på att smita iväg själv en stund. Sen möttes vi upp vid grustaget och plockade sten till vår trädgård som vi hållit på och grejat med de senaste dagarna. Det blir verkligen jättefint, en fördel med att ha C hemma – äntligen blir saker gjorda utomhus! Jag är med och hjälper till så mycket jag kan men lämnar det tyngsta arbetet åt honom.

Sen har jag varit hos min BM idag. Fick beskedet att bebis fixerat sej och sjunkit ned ännu mer sen förra veckan – he is ready to go med andra ord! Men skulle jag mot förmodan gå över tiden med 10 dagar så måste jag välja mellan att bli igångsatt eller få kejsarsnitt. Jag kommer dock inte att sättas igång med läkemedel utan med ”ballongmetoden”. Detta för att medicin ökar risken för ”uterine rupture”, att mitt kejsarsnittärr skulle spricka.

Så jag har lite att fundera på. Varken igångsättning eller kejsarsnitt känns särskilt lockande men förhoppningsvis kommer jag inte behöva välja…

 

 

Så här vackert var det vid min promenad idag:

 

img_2393

Är jag ens gravid?

Var frågan jag ställde mej själv imorse efter att jag vaknade efter en natt med absolut noll känningar/symptom och mera sömn än vanligt. När jag såg min stora mage gick det ändå inte att förneka att något måste ju finnas därinne men istället började jag att tänka att ”ja jag kommer nog att vara gravid för evigt ändå”. Det känns så overkligt att det ens kommer att komma en bebis. Nånsin. Istället börjar jag förlika mej med att det här är mitt nya jag. Tung, trött och allmänt långsam. Det måste ju vara nån slags ”coping method” för att ta mej igenom dagarna det inser jag ju. Ändå ganska komiskt hur hjärnan liksom kan spela en spratt.

Igår var jag ute på en (egentligen alldeles för lång) promenad. Ångrade mej drygt halvvägs och ringde tom C för att fråga om han inte kunde komma och hämta mej. Men när jag väl fick tag på honom hade jag en sån kort bit kvar att det kändes löjligt att han skulle sätta sej i bilen med A och åka och hämta mej. Så jag tog mej uppför den sista backen hem och slängde mej sen på soffan ute. Hade ont i ländryggen hela kvällen, något jag hoppades var nån slags förvärkar men det var förmodligen bara eftersviterna från promenaden.

Imorgon har jag mitt nästa besök hos barnmorskan. Ett besök jag hade hoppats så på att slippa. Ville ju ha fött vid det här laget men nejdå. Jag går väl över tiden igen. Födde A vecka 40 + 5 och än är jag bara 39 + 4 så kanske borde jag bara ställa in mej på en vecka efter due date för att slippa bli så himla besviken varenda jäkla dag. BF är på fredag den 31:a för er som glömt 😉 Känns som jag skrivit det ett antal gånger. Jag är ledsen att bloggen är så extremt enformig just nu men jag har bara en sak i skallen. Något jag får förklara för C typ varje dag när han frågar mej om fullständigt (enligt mitt gravida jag) oväsentliga saker. Inte hjälper det att han stup i kvarten jämför en kvinnas graviditet med kossorna på farmen och när dom kalvar. Jag är ingen jäkla KOSSA har jag lust att skrika ibland. Och har nog gjort nån gång också haha.

Han tycker att han som mjölkbonde och någon som förlöst hundratals kossor kan ALLT om förlossningar och graviditeter. Okej att förvånansvärt mycket är lika men det är även otroligt många grejer som INTE är det. Min älskade man, han vill ju bara väl men ibland landar det fel…

Nu ska jag se om jag kan få till nån slags rörelse i form av lite gravidyoga eller ett lätt styrkepass. Jag vet att jag kommer må så mycket bättre efteråt. Blir bara ännu segare av att sitta still en hel dag. (Lovar att jag även vilar och slappar en massa!)

 

 

Autumn is here

…. dock ingen baby. C tog med barnen till Cromwell igår för att köra cross medan jag tog chansen att vara hemma och bara göra det jag kände för. Jag grejade lite hemma och sen tog jag bilen till Kelvin Heights och gick på en timmes promenad runt golfbanan medan jag lyssnade på podden ”Vattnet går”. Så intressant att höra på andra kvinnors förlossningsberättelser, särskilt när jag snart är där själv. Ingen förlossning är verkligen den andra lik!

När jag kom hem tog jag ett varmt bad och drack hallonbladsté i hopp om att den kombinationen skulle sätta igång det hela. Men icke. I natt var det helt lugnt. Var som vanligt klarvaken vid fyra-fem men annars ingenting. Vaknade av att alarmet gick klockan sju och kände mej verkligen allt annat än utvilad. Tog mej ändå upp och fixade frukost åt barnen, gjorde matlådor och klädde på dem. Allt medan jag mådde sjukt illa.

L tog bussen till skolan medan jag och C skjutsade in A till förskolan. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att stanna och kräkas på vägen men som tur var så gick illamåendet över när vi var framme vid A:s förskola. Känns som att jag gör personalen besviken varenda gång jag kommer in med min stora mage… Lite smått jobbigt faktiskt. Samtidigt är alla så himla gulliga och bryende och vill ju bara väl, det vet jag. Efter att vi lämnat A åkte vi in till stan och åt frukost bara jag och C, väldigt mysigt. Varje dag känns lite som ”sista chansen” nu… Jag vill så gärna att bebis tittar ut den här veckan. Gärna ikväll eller imorgon!

Om det är en sak jag inte vill så är det att han föds den första eller andra april. Den andra är A:s födelsedag (som jag vill att hon ska få ha själv) och en första-april-bebis känns inte heller nåt kul. Förlåt alla ni som fyller år just den dagen! Så kom igen nu lille bebben, jag vill att du blir en Mars-kille 🙂

 

 

Bilder från min promenad igår:



Sista magbilderna?

 

 

Dessa magbilder fotade jag imorse precis när jag vaknat (därav mitt lite morgonsvullna ansikte ;). Kanske är detta de sista veckobilderna av magen jag tar? Galet ju.

Jag har dokumenterat magen varje vecka den här graviditeten, ända sen jag plussade i stort sett. De första veckorna var ju inte mycket att se. Mest en väldigt platt mage, men jag tyckte såklart att jag kunde se en antydan till en liten bump redan då.

Tiden har gått så himla snabbt ändå. (Ända tills nu.) Jag har i stort sett fortsatt att leva precis som vanligt, gjort samma grejer men med lite modifikation. Har aldrig varit så här aktiv och känt mej så pass pigg hela graviditeten som den här gången. Hade ju ett par veckor när jag inte kunde gå några längre promenader pga foglossning men nu när bebis har fixerat sej så har jag inte alls lika ont längre.

Himla orättvist egentligen, när jag hör hur andra stackars blivande mammor har hemska krämpor från dag ett. Jag kan inte ens föreställa mej hur det vore att må konstant illa i nio månader eller bli ordinerad ”bed rest”. Då hamnar man nog lätt i en riktig depression, och jag kan tänka mej att tanken på ett andra barn känns extremt långt borta. Mina tankar går verkligen till er! Tur att det är kvinnor som blir gravida och föder barn, män skulle aldrig klara av samma sak.

Förmodligen är ovan orsaken till att C tror att jag har flera veckor kvar till förlossning. Han har ju sett mej hur jag mådde i slutet med A, då jag var så otroligt slutkörd och mitt immunförsvar var i botten. De sista dagarna var en sån pina och jag trodde aldrig att jag skulle föda eller knappt överleva. Hade även mera ryggont med både L och A.

Så även om C går och väntar på att jag ska må likadant igen innan det är dags så tror jag inte att det kommer att gå så långt den här gången. Jag känner i hela kroppen att det inte är långt kvar! Min midwife går på sitt skift på tisdag förmiddag igen. Vi får se om bebis stannar inne tills dess. Jag gissar att han kommer nån gång däromkring.

Today

Jag och min lilla tjej hade en riktig mysig morgon tillsammans bara hon och jag då hon är ledig från förskolan på fredagar, och C varit i Christchurch för att sälja en bil och hämta en annan (men är på väg hem nu).

Jag och A åt frukost på café efter att vi lämnat av L i skolan och sen åkte vi till SITE där A hoppade i en timme. På min to-do-list den här helgen är kvalitetstid med L, både han och jag behöver det. Det är ju inte alls lika enkelt längre när han går i skolan varje dag 9-3, något som gör att jag så gott som aldrig är ensam med L längre, A är alltid med på ett hörn – något som ibland skapar en obalans. Hon har fått sitt mammabehov tillgodosett under hela dagen eller i varje fall tre timmar och är redo för bus och lek med L när han kommer hem medan han behöver en lugn pratstund och full uppmärksamhet från mej efter skolan. Jag och L brukade ju ha downhill-cyklingen som ”vår grej” men sen jag blev gravid har vi ju tyvärr inte kunnat göra det tillsammans längre. Något vi båda saknar väldigt.

Hursomhelst, efter att A hoppat klart inne på SITE så körde vi in till stan och köpte min enda gravid-craving den här graviditeten – Ferg Bakery´s cremé donughts! Det är tur att bageriet ligger inne i centrala Queenstown där det typ alltid är omöjligt att hitta parkering. Annars skulle jag väl vara där hela tiden hehe 😉

Sen fortsatte vi med att beta av ärenden som att hämta post, tanka bilen och storhandla. När vi kom hem fixade jag lunch och sen avnjöt vi våra donughts till eftermiddagsfikat! Eftermiddagen fortsatte i fixandets tecken, jag tvättade bilen, körde tre maskiner tvätt och vek lika mycket – sen när L kom hem från skolan kom en hel drös med ungar över och lekte medan jag fortsatte att städa och till sist laga middag och ja, det var denna dag det.

Jag pratade med C i telefon för nån timme sen och diskuterade det enda i mitt huvud just nu, när förlossningen kommer sätta igång. Då säger han att han är övertygad om att det fortfarande är minst 1,5 vecka kvar. Alltså hur kan man ens säga något sådant till en hormonstinn gravid kvinna som vill föda NU. En och en halv vecka!! Nä vet ni va, så länge tänker jag inte vänta. Men det är ju tyvärr inte jag som bestämmer utan bebben kommer ju när han är redo. 40 veckor idag och due date är med andra ord ynka 7 dagar bort.

Snälla bebis, din mamma är SÅ redo nu. Och så är allting annat. Förutom möjligtvis din far… haha.

 

 

img_2291