Intense!

Vilken dag! Båda barn plus mannen tävlade i Cromwell idag. Det gick bra till en början tack vare våra snälla vänner som ställde upp och hjälpte till. Alla tre tävlade nämligen i olika klasser så det var minst sagt stressigt att hinna med. Något jag påpekade för C innan. Var det verkligen nödvändigt att han också skulle tävla, kunde vi inte bara fokusera på barnen? 

Ett typiskt exempel på kulturskillnader här och i Sverige. Något som för mej är självklart, att den ansvarige föräldern (oftast pappan) håller sej på sidan av banan och sköter servicen av hojarna, ser till att barnen är redo i tid för sina race, har all utrustning dom behöver etc och viktigast av allt, kan springa och hjälpa till om barnen kör omkull – tycker C går att kombinera med att själv tävla. 

Det hade eventuellt gått om jag inte haft O. Även om det fortfarande varit körigt. Men att försöka få ihop amning, blöjbyte och två barn på startlinjen i olika klasser blev bara för mycket. C hjälpte såklart till hela tiden mellan sina heat men det hände två incidenter då jag verkligen hade behövt honom och han inte fanns där. 

Jag blir så förbannad på karlar som aldrig vill växa upp! Det finns alldeles för många av dem här. Det är väl en sak dom som inte har barn, men som förälder har du faktiskt ett ansvar att sätta barnen först. Det fick C höra både en och fjorton gånger idag och jag är ganska säker på att det sjunkit in nu.

Att åka iväg hela familjen till crossbanan för att träna, det är en grej men i fortsättningen kommer all fokus ligga på barnen när dom tävlar. 

Basta. Från en arg svensk fru.

​​


Back on the Bike

Igår körde jag motocross för första gången på 10 månader! Jag körde 3 varv x 3 så knappast något att skryta med men det räckte för att jag skulle bli helt skakig i armarna, ja i hela kroppen. En 450 är egentligen alldeles för tungt och stort för mej, 250 cc skulle passa mej bättre men eftersom jag och C delar på motorcykeln (onödigt med två hojar då vi ändå inte kan köra samtidigt) så föll valet på en 450. Däremot har jag varnat honom att när det gäller downhillcykel nästa säsong så kommer jag inte att dela haha.

Hursomhelst var det SÅ jäkla kul att vara tillbaka igen! Jag är verkligen ingen ”mx mom” som skulle kunna spendera varje helg med att åka till crossbanan med fullpackade lunchlådor och vara nöjd med att bara titta på – nä fy så tråkigt. Får jag köra några varv själv däremot, då är det en helt annan grej. Själviskt va? Men det står jag för!

Som tur är så är C likadan så vi förstår varann 🙂

 



O var sådär road av livet på crossbanan. Sov mest och däremellan producerade han ett par ordentliga bajsblöjor. Det var iof positivt för hans lilla mage.

En dag på crossbanan och mina humörsvängningar

Idag har vi varit i Cromwell och barnen, C och morfar(!) har kört cross. L kör så snabbt att jag knappt vågar titta längre, samtidigt så är det kul att se hans ”jävlaranamma” han har på hojen och hur mycket han utvecklats de senaste halvåret.

Och A, ja hon ligger i för att hinna med 😉 Hon körde också jättefint idag. Jag fick tom säga till henne att sakta ned lite över hoppen då jag var rädd att hon skulle tappa kontrollen då hon fortfarande inte lärt sej att stå upp.

Morfar då, ja där gick det undan! Han hade riktigt kul, det syntes – men jag drog en lättandes suck när han var färdig. Inga brutna ben eller armar tack o lov! Det är det sista jag skulle vilja hände såhär i sluttampen av hans semester. Han flyger hem på onsdag, då har han varit här i tre veckor precis som mamma. Jag känner mej verkligen tacksam att få haft dem båda här så länge.

Samtidigt så är jag minst sagt känslig just nu. Mitt humör svänger som jag vet inte vad. Jag oroar mej för vad som ska komma, känner mej enormt ledsen för att jag ska gå igenom allt själv den här gången. Utan min familj. Eller jag har ju barnen och C såklart, det är ju min egna familj men jag känner mej så ensam bara. Just den här ensamheten vet jag är ett signum för mina graviditeter och säkert är det inte bara jag som känner så. Som gravid känner du dej ofta väldigt ensam med dina känslor, det finns ingen som riktigt kan förstå vad du går igenom. Jag saknar mitt vanliga umgänge och vänner, att komma ut och göra saker – samtidigt har jag inte ork till annat än att vara hemma med familjen. Det är en sån paradox!

Därför har det även varit tyst här inne på sistone. Jag har inte haft ork att dela med mej av mina tankar i skrift, har liksom haft fullt upp med med mina egna inre känslostormar. Men, jag är ju inne på sluttampen nu. Och förmodligen är detta den allra sista gången jag får förmånen att bära på ett litet liv så jag ska göra mitt bästa av situationen och sätta värde på tiden, även om det är tungt ibland.

 

 

 

 

 

 

Sunday Lunch

Idag har vi en soft söndag. Något min kropp verkligen behöver då det var full fart hela dagen igår. Fast lite har vi gjort, jag har varit ute på en cykeltur runt Jacks Point och sen åkte vi in till stan och åt lunch. Men efter det orkade jag inget mer. Det blåste storm inne i stan så varken minigolf eller lekpark kändes ett dugg lockande. Vi tittade i ett par affärer och sen gick vi tillbaka mot bilen.

 

Något L som synes inte var särskilt nöjd med…

Men morfar lyckades lura fram ett litet leende!

Och när jag påminde barnen om den nybakade kladdkakakan som väntade hemma blev det jubel!

Nu är vi hemma och har fikat, vilat en stund (jag) och nu hoppar ungarna trampolin med grannkillen och pappa kollar på super-crossen från San Diego. Jag borde ju kolla jag också, vem vet – kanske skymtar jag C i publikhavet 😉 C ringde imorse från arenan och sa hur surrealistiskt det kändes att vara där. Han har ju drömt om att titta på Super Cross i USA sen han var liten typ. Så det unnar jag honom verkligen!

Stolt mamma

Jag klarade av att ta med barnen till Cromwell för att köra motocross helt utan C. Nu hade jag ju pappa med mej så jag hade hjälp med att lasta motorcyklarna vilket var väldigt tacksamt men jag hade koll på allt som skulle med osv och det gick ju toppen! Mammor kan 🙂

På vägen hem stannade vi till vid Lake Hayes A & P Show. Det gick liksom inte att åka förbi den stora marknaden då barnen sett den riggas i flera dagar och nu var äntligen hopptorn, parisehjul och trampoliner uppe. För ovanlighetens skull hade jag en 50 dollars sedel i plånboken, och efter att inträdet svalt 20 dollar så var det 30 dollar kvar för barnen att dela på. Det räckte till en åkning/grej var plus en glass. Något dom var helnöjda med. Medan vi låg i gräset och åt glass så tittade vi på hästhoppning, båda barnen tyckte det var riktigt spännande faktiskt – vilket jag som är gammal hästtjej såklart tyckte var extra roligt!

Det var stekhett på marknaden, något som inte alls syns på bilderna men solen var gassande het och luften stod helt stilla. Så efter glassen var slut och när hästarna i den stora klassen hoppat färdigt gick vi mot bilen. Vi gjorde ett snabbt stopp på mataffären och handlade grillmat till middag. Och ja, efter grillning, bad och nattning av barnen och lite kex och ost i soffan framför en film har klockan hunnit bli tio.

Jag är SÅ galet trött nu! Hoppas på en okej natts sömn.. Jag har kommit på ett sätt att bulla upp med kuddar runtomkring mej så jag slipper få så extremt ont i ryggen.Den magiska formeln för mej verkar vara en kudde mellan knäna, en framför/under magen och så en stor kudde bakom ryggen som stöd när jag sover på sidan.

Ni andra som är gravida, hur sover ni? Hemskt, inte alls eller kanske jättebra?

                          Bilder från idag:

Our weekend

Har bestått av bikes bikes bikes! Igår var vi i Cromwell med barnen och det såg ut så här:

 

 

L fick testa ett par varv på den stora crossbanan med C, han klarade det förvånansvärt bra med sin lilla hoj men här strax efter sista bilden körde han omkull i den djupa sanden. Fördelen med sand är ju att dom landar mjukt!

Efter ett par timmars crossåkning körde vi in till Cromwell Bike Park där barnen fick testa deras BMX-bana. Vi har ingen bike park av samma skala i Queenstown (förutom Skylines downhill då), det var allt som allt fyra banor. Ett pump track, en bmx bana, en jump line samt en asfalterad bana för de allra minsta. Hur grymt som helst! Önskar verkligen att dom byggde något liknande i Queenstown som faktiskt är mycket större än Cromwell. Även om dom små orterna såklart ska få ha sina guldkorn dom med 😉

Appropå bikes så borde min nya cykel anlända i veckan – iiiiih!! Jag är lika förväntansfull som ett litet barn inför julafton!

Men nu ska den här mamman gå och lägga sej och förhoppningsvis få sova som ett litet barn. Fast stopp ett tag, vem kom egentligen på det ordspråket? Att sova som ett litet barn. Det betyder väl oftast att knappt sova alls 😉

Hursomhelst, till alla läsare i Sverige/Europa önskar jag en skön söndag medan jag säger god natt från Nya Zeeland!

Mount Chrichton

Det blev inget Cromwell för mej. I sista stund bestämde jag mej för att vara hemma och göra vad jag ville istället medan C och barnen stack iväg och körde motocross. Win win för alla!

Fast jag stannade inte hemma utan istället styrde jag bilen mot andra sidan stan där jag inte varit på evigheter. Körde ut mot Glenorchy hållet och parkerade vid hike-området Mount Chrichton.

Med en fylld vattenflaska och mobilen laddad med nya poddar satte jag av. Jag hann med att lyssna på hela tre poddar; Träningspodden, Fredagspodden där Amanda avslöjar att även hon väntar sitt tredje barn samt en liten stund av Stilpodden. Rundan var så mycket längre än jag kom ihåg! Det tog dryga två timmar att komma runt tror jag. Men då stannade jag också ett par tre gånger, jag är noga med att lyssna på kroppen extra mycket nu som gravid.

Idag går jag in i vecka 18, tänk att det faktiskt börjar närma sej halvvägs redan! Jag njuter medan veckorna går snabbt och jag får må så här bra för jag vet att de sista veckorna (well månaderna) är mycket tuffare.

På vägen hem stannade jag i stan och köpte en lammsallad från bästa Habebes och sen sprang jag in på Ferg Bakery och köpte cremé donuts igen(!). Jag var ju där förra helgen också, snart får jag väl skaffa klippkort haha. Idag köpte jag tre så att hela familjen kunde fika tillsammans. L var den enda som inte gillade dem, hur nu det är möjligt. C fick hans halva, även fast A nog kunnat äta en hel själv – mammas tjej 🙂

Nu är C och L iväg och cyklar downhill, dom maxar alla sporter på en dag då C kör ner till farmen ikväll och sen är jag och barnen själva resten av långhelgen. Vi hade tänkt att gå ut och äta indiskt ikväll men jag är så mätt efter min sena lunch och donut att jag inte kan tänka på mat just nu. Sen känns det sådär kul att möta upp killarna alldeles svettiga och dammiga på restaurang. Nä, dom får nog ta med sej mat hem istället.

 

Bilder från min runda över och kring Mount Crichton:

Ledsen och ynklig

Alltså herregud vad jag har varit känslosam de senaste dagarna. Gråtit for en massa saker, saknat familjen i Sverige och bara känt mej ynklig och ensam. Har väl lite att göra med att jag är sjuk kanske.. Längtar alltid så nåt vansinnigt efter mamma då. Fastän jag är 33 år gammal. Vill bara att nån ska ta hand om mej litegrann. Behöver känna mej ompysslad och älskad. Något jag försökt förklara för C men det är tveksamt om det gått fram… Lite kanske. Fick en spontankram i köket i morse som gjorde att jag började gråta igen.

Något som jag kommit fram till under mina många år utomlands är att jag nog ställer extra höga krav på min partner, just för att det är på grund av honom jag är här. Det är ett val jag gjort men samtidigt så är det enormt viktigt att mitt förhållande känns bra annars rasar min värld litegrann. Så är det inte när vi är i Sverige för där har jag så många personer runtomkring mej som jag vet älskar och bryr sej om mej. Ett bråk med C eller att vi tycker helt olika i något blir inte en lika stor grej.

När jag är ledsen eller mår dåligt här på NZ så kan jag inte bara plocka upp telefonen och ringa hem (för det är alltid mitt i natten i Sverige) eller åka hem till familjen på en spontanfika (för det tar 2 dygn på ett flygplan och kostar tusentals kronor).

Jag har drömt så mycket hemskt de senaste nätterna, om död, blod, mord, svek och jag vet inte vad. Och allt så otäckt verkligt. Såna drömmar är vanligt när man är gravid men inte ett dugg mysigare för det.

När det gäller förkylningen så tror jag att det värsta är över, jag gjorde slut på en hel kartong med näsdukar i natt (nu kan det inte finnas så mycket mer att snyta ut!) och all ingefärsdryck har faktiskt hjälpt halsen som nu inte gör lika ont.

Hursomhelst, det här var en liten update på läget. Känner mej faktiskt lättare till sinnet redan efter att fått ner mina tankar på pränt.

Nu ska jag packa våra väskor för vi ska nämligen iväg på en lite weekend-resa då L ska tävla i motocross i Balclutha imorgon. Det ligger tre timmar från Queenstown och då tävlingen börjar tidigt så bestämde vi oss för att åka idag och ta in på motel. Det kan nog bli en bra helg ändå!

Tålamodsprov

Idag hade L skidåkning med sin skola och jag hade skrivit upp mej att följa med som ”parent help”. Vilket tålamodsprov det var, herregud! Det var samling kl 10 sen fri åkning i en knapp timme innan det var dags för lunch och sen lektioner. Barnen skulle såklart ha hjälp med allt från utrustning till toalettbesök.

Jag hade skrivit upp L som ”level 2”, som han var i början av säsongen då han bara åkt ett par gånger. Men nu visade det sej vara helt fel, han är minst level 3. Det var sex barn i gruppen, varav två var absoluta nybörjare som åkte för första gången. Vilket gjorde att det blev väldigt ojämnt, några barn – inklusive L och hans kompisar blev uttråkade medan dom andra tyckte det var för svårt. Till slut hamnade vi på ”magic carpet”, nybörjarbacken – där vi blev kvar resten av lektionen. L bröt halvt ihop ett tag och ville att vi skulle åka stora liften alternativt åka hem. Men i samma stund så kom instruktören på lite utmanande grejer som att åka baklänges, stå på en skida, hoppa osv och L höll ut.

När lektionen var över vid två så kände jag var skyldig L att fortsätta åka fastän jag var rätt trött. Och vi hade faktiskt så roligt att vi stannade kvar tills backarna stängde vid fyra! En bra dag till sist, även om mitt tålamod sattes på prov ett par gånger.

När vi kom hem så mötte vi A på motorcykel!! C hade monterat på stödhjulen på L:s gamla PW50 och nu körde A själv ( men C höll i en säkerhetslina för att kunna bromsa vid behov). Vilka milstolpar som sker nu med barnen! Herregud så stora dom blivit, våra underbara älsklingar.

 


Our Sunday

Vilken härlig familjehelg vi fick! Jag älskar när vi gör saker tillsammans hela familjen. Särskilt nu när L går i skolan hela veckan och A förskolan halva, helgerna blir liksom extra viktiga då.

Idag åkte vi till Cromwell och körde motocross. Jag hade velat filma lite så ni får se hur det ser ut när vi kör men det blev tyvärr inte av. Nästa gång ska jag försöka få till det!

A har tyvärr åkt på samma förkylning som L så vi var extra noga med att hålla henne varm och ordentligt påklädd. Hon var pigg och glad under dagen men ikväll gjorde den jobbiga hostan sej påmind igen. Jag kommer låta henne vara hemma från förskolan imorgon, och försöka kurera så gott det går. För L var förkylningen och hostan över på cirka 3 dagar – jag hoppas att samma gäller för A!

Älskade hjärtan. Alltid är det något.